Vem ska sanera US Magnesium?

Rowley-anläggningen, stängda skorstenar och en stundande nota

Vid Stora Saltsjöns torra västra kant står US Magnesiums Rowley-anläggning med sina rostande torn och tomma avdunstningsdammar som synliga påminnelser om ett industriellt arv som federala tillsynsmyndigheter nu menar kan kosta väl över 100 miljoner dollar att sanera. Företaget ansökte om konkurs i september, vilket bromsade upp de saneringsåtgärder som miljöforskare och delstatliga myndigheter anser vara akuta. För närliggande samhällen, naturvårdsgrupper och ekologer är den centrala frågan inte längre bara hur giftig platsen är, utan vem som ska betala för att städa upp den.

Långvarig kontaminering och en konfliktfylld historia

Rowley-anläggningen har en historia av kontaminering som sträcker sig decennier tillbaka. Under den tidigare ägaren MagCorp genererade anläggningen starkt surt avloppsvatten och deponerade slam och fast avfall direkt på marken – material som senare visade sig innehålla persistenta gifter som polyklorerade dibensodioxiner, polyklorerade bifenyler (PCB), hexaklorbensen och tungmetaller. En federal inspektion 2001 dokumenterade ofodrade kanaler som färgats röda av syra och som flöt genom anläggningen. Environmental Protection Agency (EPA) lade till fastigheten på National Priorities List som ett Superfund-område 2009 och nådde ett förlikningsavtal (consent decree) med operatörerna 2021 för att driva saneringen framåt.

Men efterlevnaden har varit ojämn. Anläggningen fortsatte att dra på sig böter och ytterligare regulatoriska åtgärder under drift, och 2014 spillde anläggningen tusentals pund saltsyra på intilliggande allmän mark. Efter att kortvarigt ha omorganiserats under Renco Group-dotterbolag och fortsatt verksamheten i flera år, stoppade företaget som nu driver Rowley-anläggningen magnesiumproduktionen i slutet av 2021. Sedan dess har endast begränsad verksamhet återupptagits – produktion av vägsalt och avisningsprodukter – medan de större saneringsförpliktelserna i stort sett förblivit ofullbordade.

Skulder, konkurs och en avstannad sanering

US Magnesiums konkurs har förvandlat rutinenliga administrativa steg – som att färdigställa en barriärvägg, utöka antalet övervakningsbrunnar och finansiera långsiktigt underhåll – till tvistepunkter i en domstolsprotokoll. EPA har uppskattat att den slutliga saneringen kommer att kräva väl över 100 miljoner dollar. Delstaten pekar på en delvis byggd skyddsvall som krävdes enligt förlikningsavtalet, men som står halvfärdig eftersom entreprenören avbröt arbetet efter att inte ha fått betalt. Att färdigställa väggen skulle kosta cirka 10 miljoner dollar enligt domstolshandlingar.

Samtidigt listar företaget enorma skulder. Domstolsansökningar visar på minst 95,4 miljoner dollar i skulder till de 20 största borgenärerna, inklusive obetalda fastighetsskatter på nästan 7 miljoner dollar till Tooele County och administrativa kostnader som krävs av EPA. En annan siffra som rapporterats är 67 miljoner dollar i skulder till en större långivare. Företaget avsatte också cirka 16,5 miljoner dollar i ekonomiska garantier enligt EPA-avtalet, pengar som US Magnesium nu försöker frigöra som en del av en föreslagen försäljning – en begäran som oroar tillsynsmyndigheter som fruktar att skattebetalarna får stå för notan om dessa medel släpps.

Miljömässiga risker och vetenskaplig osäkerhet

Forskare och lokala företrädare menar att risken inte bara är den höga saneringskostnaden, utan den osäkra spridningen av kontaminering utanför området. Geologer och rådgivare för Superfund-programmet som har arbetat på platsen varnar för att årtionden av utsläpp av avloppsvatten och ett begränsat nätverk av övervakningsbrunnar innebär att en frätande, sur grundvattenplume redan kan vara på väg mot Stora Saltsjön, eller påverka sjöbottnens känsliga salina ekosystem. EPA har flaggat för exponerade, kraftigt kontaminerade sediment i tidigare avfallsdammar och uppmärksammat farorna för fåglar och vilda djur som vistas i dessa områden.

Konkurslagstiftning krockar med Superfund-skyldigheter

Kärnan i tvisten är juridisk: Superfund-lagstiftningen gör det möjligt för EPA att kräva nuvarande och tidigare operatörer, moderbolag och markägare på saneringskostnader. Konkurslagstiftningen kan dock omstrukturera eller avskriva skulder och tillåta att tillgångar flyttas mellan bolagsenheter. Vid tidigare tillfällen har företagets ägare använt företagsomstruktureringar för att sälja tillgångar och fortsätta verksamheten medan miljöskulderna lämnats oreglerade; den historiken är central för den federala regeringens invändningar i det aktuella fallet.

Efter ansökan i september föreslog US Magnesium en försäljning av tillgångar till en så kallad stalking horse-budgivare: LiMag Holdings, ett nystartat dotterbolag till Renco, anläggningens New York-baserade moderbolag. Tillsynsmyndigheter har protesterat och hävdat att förslaget verkar vara ett försök att använda konkursskydd för att undvika eller försvaga saneringsskyldigheterna. Federala och delstatliga myndigheter har, tillsammans med oprioriterade borgenärer, bett domstolen att omvandla fallet till en Chapter 7-likvidation så att företaget kan upplösas och dess tillgångar fördelas, snarare än att omorganiseras för fortsatt drift under ett nytt dotterbolag.

Vad alternativen innebär för sjön och skattebetalarna

Om domstolen tillåter en försäljning som pausar eller ändrar förlikningsavtalet, varnar tillsynsmyndigheter för att resultatet kan bli en utdragen försening av saneringen och en potentiell försvagning av de ekonomiska garantier som avsatts för att skydda allmänheten. Om domaren omvandlar fallet till Chapter 7 och likviderar företaget, kan det resultatet tvinga federala och delstatliga myndigheter att avgöra om de ska gå in och finansiera eller utföra saneringen, för att därefter kräva ansvariga parter på ersättning – en process som kan bli både långvarig och kostsam.

Kortsiktiga åtgärder och observatörerna vid stranden

På kort sikt kommer fokus att ligga på några konkreta åtgärder: huruvida konkursdomstolen omvandlar fallet till Chapter 7 eller godkänner en försäljning; om den delvis byggda skyddsvallen färdigställs; och om EPA och delstatliga myndigheter kan slutföra karakteriseringen av grundvattnet och förstärka övervakningen runt platsen. Påtryckningsgrupper sätter press på delstatstjänstemän och den domstolsförordnade förvaltaren – vars befogenheter begränsades av tidigare domar – att hålla trycket på företaget så att de följer kraven på provtagning och rapportering medan den juridiska processen pågår.

För de som följer Stora Saltsjöns hälsotillstånd är insatserna praktiska och omedelbara. Sjön som krymper gör redan den exponerade sjöbotten och dammet till en regional fara, och att lägga till persistenta industriella föroreningar i den mixen komplicerar planeringen för både återställande och folkhälsa. Rowley-anläggningen ligger på allmän sjöbotten och intilliggande marker som används av jägare, ranchägare och flyttfåglar – samhällen och ekosystem som tillsynsmyndigheter menar förtjänar skydd som de pågående konkursförhandlingarna inte får åsidosätta.

Källor

• U.S. Environmental Protection Agency (Superfund-register och förlikningsavtal)
• Utah Division of Forestry, Fire and State Lands (domstolshandlingar och arrendeavtal)
• University of Utah (geologiska institutionen och anslutna tekniska rådgivare)
• U.S. Bankruptcy Court for the District of Delaware (konkursansökningar och motioner om försäljning av tillgångar)
• FRIENDS of Great Salt Lake (övervakningsplaner och påtryckningsmaterial)